Att utvecklas och ändras som människa

I natt hamnade jag i en liten diskussion med en tjej om mänskligheten.
Hon skrev något om att man ska lära sig utvecklas…minns inte riktigt.
Det fick mig iallafall att tänka på hur jag själv utvecklats och ändrats.
På bara de senaste tre åren har jag slutat röka, slutat snusa och nästan helt slutat dricka.
Tror mycket hade att göra med min morfars bortgång, där han gick bort i levercancer trots att han aldrig druckit en enda droppe alkohol i hela sitt liv.
Fick då upp ögonen på att det inte finns några garantier alls i livet och att man måste vårda den tiden man har.

Har dessutom utvecklats som person. Känner mig mycket mer mogen nu än om man bara jämför med t.ex förra sommaren.
Tyvärr är det väl så att det krävs ett dödsfall för att man ska öppna ögonen och ändra sig.
Efter att min gammelmormor gick bort, för nu snart ett år sen, så ändrades jag mycket.
Vet inte om andra märkt det, men jag har själv märkt det iallafall.
Sen gick Anna-Lena bort i vintras, och då ändrades jag nog ännu mer.
AND THAT’S MY LIFE’S STORY, onödig info kallas det också.

Men trots att man ändras så finns det alltid fel och brister kvar hos en.
T.ex så har jag fortfarande samma dåliga självförtroende, men jag har bara blivit lite bättre på att dölja det.
Jag har fortfarande samma problem med att lite på andra människor, men samtidigt ändå ha för höga tankar om dom. (Rörigt, jag vet)

Jag är livrädd för kärlek, men kan inte leva utan den.
Tycker dessutom att det är enklare att leva över internet och mobilen, där man kan gömma sig bakom brandväggar och alias.
IRL-livet är läskigt eftersom man blottar sig så mycket, och jag avskyr att bli blottad och utlämnad för människor så dom kan granska och dömma varje millimeter av mig.

Nu kom vi lite off-topic här med ännu mer onödig information.
Det jag ville få sagt var iallafall hur som helst att ingenting är omöjligt här i livet om man bara vill och försöker riktigt hårt.
Att utvecklas som människa är dock det svåraste man kan göra.
Att ändra på sina normer och vad man tror på är fruktansvärt svårt.
Men ibland måste man tänka på andras bästa också och inse att man måste ändra sig i vissa lägen.
Lättare sagt än gjort. Men det var ingen som sa att livet var enkelt.

It ended tonight

Ibland får man en känsla i magen.
En känsla som inte går att beskriva, utan bara kan upplevas.
En känsla så äckligt jobbig att man bara vill spy.
Känslan när man bara vet att något gått fel eller är på väg att gå fel.
Känslan när man vet att man är på väg eller har förlorat någon innan man fått det bevisat för sig.
Den värsta känslan som finns och den som inte går att beskriva på ett bra sätt.

Ibland kommer känslan och man vet att man förlorar någon, men man kan gå vidare ändå.
Ibland är det tvärtom och då går det inte gå vidare.
Gångerna när du inte klarar av att gå vidare, när hoppet känns ute och du helst bara vill dö.
Gångerna när du önskar från botten av ditt hjärta att du handlat annorlunda.
Önskan att kunna vrida tillbaka tiden har vi nog alla haft.
Ångesten över att ha gjort fel likaså.
Smärtan över att ha förlorat någon, ja den har vi också haft.
Kan man någonsin vänja sig vid smärtan när man inser att man förlorat någon och det enbart är ens eget fel?

Jag vet ur personlig synvinkel att jag gång på gång skrämt bort olika personer, att jag sårat människor och att jag gjort fel på alla sätt möjligt.
Bara i år har jag lyckats fyra ggr att förstöra något bra.
Johanna, Emelina, Simona, Sandra…alla för bra för mig och jag har bevisat det genom att på olika sätt sabba det.
Jag kan enbart skylla på mig själv, men vad gör det när jag vet att personerna har försvunnit?

If this is goodbye to you and me
What a good friend you’ve been to me
And I owe it all to you
Every good thing that I do is you

Jag önskar ofta att jag kunde vrida tillbaka tiden och starta om därifrån allting gick fel.
Starta om från början och för en gångs skull göra saker på rätt sätt, göra människor lyckliga och stolta.
Men det är försent för ursäkter eftersom jag redan förstört för mig själv.

When darkness turnes to light
It ends tonight

I’m sorry for being me

Eurovision Song Contest 2008

Efter att ha sett ESC igår kan jag bara säga; Rätt låt vann.
Trodde Sverige seriöst att vi skulle slåss om vinsten?
Något som gjorde mig väldigt glad var att Frankrikes otroligt värdelösa låt kom såpass dåligt som den kom.
Tycker det är dags att “The big four” inte direktkvalificeras mera så man kanske kan få lite seriösa och bra låtar från dom länderna.
Spanien var en skam och Frankrike hade enligt mig den absolut sämsta låten i hela ESC-finalen.
Jag blev dock förälskad i Azerbajdzjans bidrag Elnur & Samir - Day After Day, som lika gärna hade kunnat vinna enligt mig.
Men i slutändan så var ändå Dima Bilan en värdig vinnare.

Återigen såg vi prov på det äckliga grannlandsröstandet.
Det handlar inte längre att enbart rösta på den bästa låten,m utan numera att rösta på den bästa låten i det landet som ligger närmast ditt eget.
Det kändes inte bra att man efter typ 4-5 länder kunde förutspå till vilket land 12 gick från respektive land.
Dock har man nästan numera slutat titta för att hoppas att ens eget land vinner, och börjat titta mer för att lyssna på nya och bra låtar.

Enough is enough

Jag har tröttnat på människor, verkligen tröttnat.
För några dagar sen fick jag reda på genom en slump vilka avskyvärda, nazistiska åsikter en av mina s.k. vänner har.
Kort och gott så ansåg han/hon att handikappade människor inte förtjänade att leva, vilket gjorde mycket ont i mig eftersom jag har en lillebror med Downs Syndrom.
Min lillebror, Jacob, är dessutom en av de absolut bästa och viktigaste personerna i mitt liv, så blev riktigt förbannad när jag läste dessa idiotiska åsikter min “vän” hade.

För några dagar sen så var man nere hos sin kontaktperson på socialkontoret och snackade också.
Efteråt så fick jag skjuts av morsan, och det blev som alltid när vi pratar om pengar ett bråk.
Och det är när jag blir förbannad som jag verkligen vågar säga vad jag tycker och tänker, vilket är på både gott och ont.
Så sa vissa saker som tyng mig länge, t.ex att jag vet att hon tycker jag är misslyckad.
Dessutom drog jag upp en sak som tyngt mig i drygt 15 år, vilket var att jag aldrig haft rätten att vara ledsen eller att klaga ända sedans farsan stack.

Men på tal om “misslyckad”, så hade jag ett kort samtal med Sandra om det idag faktiskt.
Jag anser mig själv som misslyckad och jag vet att det är sant.
Jag vet även att morsan och farsan också tycker det, för det märks på dom.
Mamma har aldrig erkänt det när jag frågat/påstått det, men det märks att hon tycker det.
Pappa har jag aldrig frågat, för där vet jag redan att det är så.
Det märks på sättet han pratar med mig.
T.ex. när han pratar jobb och pengar med mig som om jag vore 6-åringen som han övergav och sen inte ville veta av på dom efterföljdande drygt 10 åren.

Men det är så här livet är, och jag kan inte göra så mycket åt det.

This shit is overrated

När jag satte mig ner för att skriva bloggen hade jag vissa tankar i skallen.
Men sen när jag skulle börja skriva kände jag bara en sak: ……. tomhet.

Jag har insett vissa saker under veckan som gått.

1: Att flytten till sommarn kommer bli mycket bra, få komma bort och starta om. Skaffa nya vänner, en ny bekantskapskrets.
2: Kärlek är inget för mig. Jag har en förmåga att falla för “fel” personer och när det väl blir bra ändå så lyckas jag alltid förstöra det på ena eller andra sättet. Finns så mycket saker som gör mig så rädd och osäker, vilket gör att det är svårt för mig att hantera känslor o.s.v. Sånna som jag ska helt enkelt vara singel.

Över and ut

Hur kan man tappa orken att andas?

Livet går sin stilla gång framåt.
Jag känner verkligen hur ensam jag verkligen är.
Avsaknad av vänner, kärlek och närhet är så stor att det skriker om det.
Det gapar stora svarta hål rakt in i själ och hjärta och numera orkar jag inte reparera, jag orkar inte bry mig.
Hur kan man tappa orken att andas?

För inte alls så jättelängesen så hade man mycket folk runt sig, folk som pratade med en och som framför allt brydde sig hur man verkligen mådde.
Men någonstans på vägen så försvann varenda en och kvar lämnade dom bara spåren av det som en gång var.
Dom lämnade en saknad och en ensamhet.
Det värsta av allt är att jag har verkligen ingen aning om varför och vad som verkligen hände.

So this is me signing off, this is me giving up.

Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan vad ska jag ta mig till?

Englahysterin

För det första vill jag bara klarlägga att jag absolut tycker hela historien är fruktansvärt tragisk och lider verkligen med Englas familj.
Nu när det är avklarat börjar bloggen.

Det har varit en otrolig hysteri kring Englas mord igår och nu under natten.
Jag klandrar inte folk eftersom det är media som styr vad vi bryr oss om.
Det som media gör är att dom skriver om dessa situationer mer än om t.ex barn som svälter i Afrika.
Det är också förståligt, eftersom Englamord inte händer varje dag medans svälten pågår as we speak.
Man kan sätta sig in mycket mer i det som hänt Engla än det som händer i Afrika, dels för att det är närmare men sedan också mycket p.g.a att man får en viss “kontakt” genom media.
Men nu får det vara nog känner jag.
För inte mår Englas familj bättre av att vi sätter rosor framför våra msnnamn, skickar kedjebrev och sms.

Men som sagt, lik förbannat är denna historien mycket tragisk.
That’s all I have to say.

Dagens problem

Dagens stora folksjukdom är utan tvekan depression.
Vad många dock inte verkar fatta är hur depression verkligen fungerar.

Jag är själv sedan 15års ålder diagnoserad med depression och man märker att folk inte kan hantera det.
Fram för allt så vet dom inte vad som rör sig i skallen på en deprimerad människa.
Det faktum att en deprimerad människa inte kan se lycka och glädje i småsaker, och ibland inte i stora saker heller, är svårt för folk att förstå.
Vi kan ta ett exempel från mitt eget liv, och med respekt för andra nämner jag inga namn.
Men samtalade med en vän och vi kom in på detta ämnet och jag berättade att jag hade diagnosen.
Till svar får jag; “Tänk positivt”.
Jag blev ganska irriterad när jag försökte förklara för honom att det inte är så enkelt för en deprimerad människa.
Men jag blev då mer eller mindre idiotförklarad för att jag inte kunde tänka positivt på småsaker.
Jag försökte gång på gång förklara för honom, men det var helt omöjligt.
Till slut så loggade han ut och brydde sig helt enkelt inte mer om vad jag hade att säga.

Jag vet att det inte är lätt att bemöta en person med depression, men vissa saker är ju uppenbart hur man ska hantera iallafall.
En deprimerad människa tänker alltid det negativa i en situation, vad det än är och det är helt uppenbart att många har otroligt svårt att acceptera sånt.
Men att börja klaga och bli förbannad på en deprimerad människa är rent ut sagt idiotiskt eftersom att personen då tar det mycket kraftfullare än en “vanlig Svensson”.

Always think twice, never look back.

Alone in this house again tonight

Ensam i natten igen.
Ensam i mörkret.
Tafatt, ledsen, förbannad.
Vill bara skrika ut den smärta som gräver i hjärtat.
Skrika ut den förbannade smärtan som pressar mot bröstkorgen varje gång jag tänker dessa tankar.
Varje gång jag tänker på dig, varendra eviga gång, så gör det ont.
Det gör inte ont för att jag inte vill tänka på dig.
Nej, det gör ont för att jag vet att det alltid kommer vara just så här.
Det kommer ALLTID vara som det är nu.

You tell me that you love me but you never wanna see me again

Jag säger till andra att man aldrig ska vara rädd för döden.
Jag är absolut inte rädd för döden.
Vad jag dock inte berättar för dom är att jag är rädd för livet.
jag är så otroligt rädd för livet, för allt som händer där.
Jag är rädd för människor, eftersom vi bara sårar och förstör.

Det jag är mest rädd för, det är dig.
Jag hatar dig för att du fick mig att falla för dig.
Jag hatar dig för att du får mig att tänka alla tankar.
Men det är allt värt det.
För jag kan inte förneka att mitt hjärta slår så hårt just för dig.

I’d give anything to make you mine for just one second.
I’d give my life to hear you say you love me.

Time to carry on

Livet går vidare.
Efter två mycket viktiga konversationer igår, eller ja snarare tre skulle jag nog säga,  så ska det bli ändring.
Tack Elin, Sandra och Richard <3

Ringde skolan idag, för jag ville veta när jag får svar och eftersom att jag verkligen längtar bort från denna hålan.
Han jag pratade med lovade mig att han skulle prata med folket imorgon så att jag kunde få mitt besked snart.
Har ju en del att fixa innan en flytt är möjlig dessutom.

Sen har jag genom Dennis hittat en bra sida för att hålla koll på sina favoritbloggar; www.bloggkoll.com.
Så skapa gärna ett konto där och lägg till mig för att kunna följa min tragikfyllda blogg.

Live fast, love hard and never regret anything.