Enough is enough

Jag har tröttnat på människor, verkligen tröttnat.
För några dagar sen fick jag reda på genom en slump vilka avskyvärda, nazistiska åsikter en av mina s.k. vänner har.
Kort och gott så ansåg han/hon att handikappade människor inte förtjänade att leva, vilket gjorde mycket ont i mig eftersom jag har en lillebror med Downs Syndrom.
Min lillebror, Jacob, är dessutom en av de absolut bästa och viktigaste personerna i mitt liv, så blev riktigt förbannad när jag läste dessa idiotiska åsikter min “vän” hade.

För några dagar sen så var man nere hos sin kontaktperson på socialkontoret och snackade också.
Efteråt så fick jag skjuts av morsan, och det blev som alltid när vi pratar om pengar ett bråk.
Och det är när jag blir förbannad som jag verkligen vågar säga vad jag tycker och tänker, vilket är på både gott och ont.
Så sa vissa saker som tyng mig länge, t.ex att jag vet att hon tycker jag är misslyckad.
Dessutom drog jag upp en sak som tyngt mig i drygt 15 år, vilket var att jag aldrig haft rätten att vara ledsen eller att klaga ända sedans farsan stack.

Men på tal om “misslyckad”, så hade jag ett kort samtal med Sandra om det idag faktiskt.
Jag anser mig själv som misslyckad och jag vet att det är sant.
Jag vet även att morsan och farsan också tycker det, för det märks på dom.
Mamma har aldrig erkänt det när jag frågat/påstått det, men det märks att hon tycker det.
Pappa har jag aldrig frågat, för där vet jag redan att det är så.
Det märks på sättet han pratar med mig.
T.ex. när han pratar jobb och pengar med mig som om jag vore 6-åringen som han övergav och sen inte ville veta av på dom efterföljdande drygt 10 åren.

Men det är så här livet är, och jag kan inte göra så mycket åt det.